Ligamatch hemma mot Umeå.

Lite svårt att tagga till, erkänner. Hade spelat 14 serier i finalen av AIK´s tävling. Jobbat hela lördagen för att redan spela match söndag på Tokyo som dessutom är Gnet-Åke upphöjt till 4 genom svansknut baklängesost minus tumhäng! Tålamod är nyckeln, vi vinner ju. Så även denna gången, kommer sannolikt fortsätta göra det men jag är lagom vass på detta. Har 2 matcher strax över 700 men lyckats klättra över 800 oxå.*golfapplåd*
Började med 170, 160, 170. Spelade med TW som skötte sig strålande, inte många dåliga slag där inte. 2 matchpoäng efter dessa 3 serier. Det stod 10-5 till oss och jag var på väg av för Niklas Löfströms tur i helvetet! Lagom i nedpackningen av klot fick min trippel i ruta 10 fortsatt förtroende, även om det kändes som ett hån mot Nicke. Självklart vill man spela, jag vill ALLTID spela men ibland måste man vika sig och vara stor nog att kliva av. Nu blev det iaf att spela vidare, fortsatte som i slutrutan innan. Något hände och 259 blev det, säkrad banpoäng vilket självklart var skönt. Varje gång jag gör sådana upphämtningar kommer jag att tänka på Monika Lingvall som för övrigt pressade ut Knodden dvs Mikael Kanold. Hon sa till mig för ett par år sedan, du ger ju aldrig upp. Spelar ingen roll om du har 2 x 150 så kan du från ingenstans skjuta 2 x 270. Det är väl så, jag tänker alltid att jag har inte råd att bli arg. Hur svårt det än är, så länge du är arg och tänker på dåliga slag, desto längre bort ligger de bättre slagen. Jag har inte råd att bli arg och gräva i tomrutor eller annat dåligt, det är mycket Terje Liens förtjänst plus att jag är rätt vass själv, faktiskt. Gillar att fundera över saker, just det mentala har jag rätt bra koll på om jag får säga det själv.
Vinst i matchen och packa bilen för kval om 25 minuter i sumpans tävling, Go For Strike. 😀